Under en tid i mitt liv mådde jag jättedåligt. en dag bad jag bara rakt ut att Gud skulle hjälpa mig. 

3 veckor senare kom en kompis (som nyligen hade blivit frälst) och hälsade på mig. Hon berättade om sitt kristna liv och om Jesus. Jag sa varför skulle Gud bry sig om mig som sitter och förnekar honom. Sen kom jag inte ihåg något mer från just den dagen. Hon sa bara att jag skulle följa med till pingstkyrkan nån dag senare. Samma dag som jag skulle åka in till kyrkan ångrade jag mig, ringde till kompisen och skulle säga att jag inte skulle med. Men fick inget svar så jag blev tvungen att cykla in till stan i alla fall. Väl där så sa Sven Almqvist från Stockholm, som predikade just då, att Gud skulle beröra dem som var mottagliga att ta emot honom. Just då kände jag en hand på min axel, och hörde en inre röst som sa "det är mig du behöver". Jag visste att det inte var en människohand, utan det var något osynligt, alltså Gud. Strax efter sa Sven att alla skulle böja ner sina huvuden och de som ville bli frälst skulle räcka upp sin hand. Jag böjde ner mitt huvud men kikade på alla andra om de sträckte upp sin hand, jag vågade inte sträcka upp min hand inför Gud. 

   När jag cyklade hem grät jag och även när jag kom hem så grät jag i kraft av Gud. Det var så stark gråt att jag fick ont i huvudet. Morgonen efter ringde jag till kompisen och frågade vad jag skulle göra. Hon sa att jag skulle be frälsningsbönen. Och jag gjorde det.

   Jag slutade gråta och sen cyklade jag in och lånade bibeln på biblioteket. Tyvärr så började jag läsa 1 Moseboken, det skulle jag ju inte ha gjort, men hur kunde jag veta vad som var viktigast att läsa först.